Två vita dvärgar

Lo Kauppi

Eftermiddagssolen tar sig in till det hårda stengolvet på terminal 5, rullväskor klyver solstrålarna. Sensommardag. Svetten rinner längs ryggrader. Människor förflyttar sig som elektroner i bestämda riktningar, hela tiden i rörelse. Nitton år och på väg mot säkerhetskontrollen fingrar jag nervöst på mitt falska pass. Plötsligt stannar jag upp, stillheten passar illa just här, folk slänger snabba blickar, men passerar mot det som är viktigare. I utkanten av mitt synfält fladdrar nu små genomskinliga nattfjärilar och skapar ett flimmer. Jag drar Krippe till mig. Han är blek, trots att det är mitt i sommaren. Vi är syskonlika, höga kindkotor och svarta ögon Min blick genomborrar honom. Den rena skräcken är för stor anspänning för att innehålla tårar.

”Förstår–du–att–jag–kommer–att–dö–nu?”

En dag pressar hon ödet för långt. Det är när hon ligger på flygplatsens hårda stengolv och inser att hon ska möta döden, i magen finns läckande kondomer fullpackade med narkotika. Hon avgrundsvrålar – ber om att få ett till liv, ber om förlåtelse. Hon är för ung för att dö. Bara ett liv till.

Det får hon, men det blir inte som hon tänkt sig. Hennes andra hälft blev kvar den där dagen på Arlanda, vilket gör att hon för evigt känner sig halv, bär på känslan av att hon smitit från sin egen skugga. Att hon stulit ett liv hon inte har rätt till, och att hon glömt något diffust i det förflutna.

Vi följer hennes två livsöden: Lo som tvingas att välja mer än hennes tillit klarar av – hon gör klassresan, Lena som däremot lever med känslan av att snart explodera, när hon förminskas, blir bestulen på sina krafter och omyndigförklaras.

Två vita dvärgar handlar om hur skenbart människans fria val är – men också att ödet kan vara töjbart.

Här kan du se en trailer av boken.

 

Recensioner

I Lo Kauppis roman känns det i varje nerv att det är på liv och död – HD

 ”Hon skriver solidariskt om det fula och skrämmande.” – DN

”Lo Kauppis roman berättar om den tunna gränsen till avgrunden.”

Nina Asarnoj - SR

”Lo Kauppi har skrivit en av årets oumbärliga böcker.” – Skövdenyheter

”Lo Kauppis nya roman visar varför alla människor inte kan välja ett gott öde.” – Arbetarbladet

”Lo Kauppi lyckas skapa den där svindeln så att man till sist står på sin egen lilla bit fasta mark och inser att tätt intill finns avgrunden.” – Svd