Två vita dvärgar

Lo Kauppi

Laddad och efterlängtad uppföljare till Bergsprängardottern som exploderade

”Någonting dör när amfetaminet i kondomerna sipprar ut. Oundvikligt slingrar sig giftet genom blodomloppet mot hjärtat. Hon hade fel. Hon vill inte dö. Hon är inte redo. Ge henne ett till liv. Bara ett liv.”

En dramatisk händelse på Arlanda Terminal 5 blir vattendelaren för två helt olika livsöden. I den ena verkligheten spricker kondomerna med knark och nittonåriga Lena hamnar i fängelse. I den andra gör de inte det, utan hon får behandling och döper om sig till Lo. När Lo skjuter upp de tunga portarna till Teaterhögskolan i Stockholm sitter Lena i isoleringscell på Hinsebergsanstalten. Lo gör klassresan, men Lena blir kvar.

Lo har känslan av att hon smitit från sin egen skugga. Att hon stulit ett liv hon inte har rätt till, att hon glömt något diffust i det förflutna. Hon tvingar sig att välja mer än hennes tillit klarar av. Hon fladdrar runt utan att bottna, bland människor som vill henne väl, men med handsvett och ett medfött underläge. Lena däremot lever med känslan av att snart explodera, när hon förminskas, blir bestulen på sina krafter och omyndigförklaras. Hon stannar kvar, hos kärleken och lever det förväntade livet, trots att det dödar henne i längden. Dessa kvinnor är som två vita dvärgar, döda stjärnor och när de, i mycket sällsynta fall, slås samman lyser dom starkare än hela vår galax.

Två vita dvärgar handlar om hur skenbart människans fria val är – men också att ödet kan vara töjbart.